Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Med fagra ord, med honungsröst,
Han ej förstod sitt tal förljufva;
Men det låg guld uti hans bröst,
Som det låg jern uti hans grufva.
Att tänka enkelt, handla stort,
Och sjelf ha låset för sin port,
Det var en sed hos Peter Persson.

Han ägde gods och gårdar nog,
Fast ej på guld och silfver sniken:
Och månget bördigt fält der log
Mot honom bortom östra viken.
Han for på sjön och såg sig om,
Men fryntlig se’n, när vintern kom,
Satt i sin stuga Peter Persson.

Vid brasans glöd i norrskensqväll,
Vid mjödhorns skum i glammets stunder,
Hur sången ljöd uti hans tjäll,
Hur sagan täljde sina under!
Men blåste stridslur, var han med:
Ett handslag var hans kämpa-ed,
Derpå man kände Peter Persson.

Han följde trygg, han lydde gladt
Den höfding, tingets val gaf välde,
Och bar sin gärd och gaf sin skatt,
Och gaf sitt blod, om så det gällde.
En vän han med sitt lif betalt;
Men svika den, han en gång valt,
Det kunde aldrig Peter Persson.