Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Hans drägt var enkel som hans kost:
Hans skylar räckte till för flera.
Kom också hagelskur och frost,
Han teg, men plöjde desto mera.
Han vördade sin höfdings bud,
Och främst han trodde på sin Gud,
Den gamle, fromme Peter Persson.

Död är den gamle längese’n,
Och mossa växer på hans minne.
Hans åker — sonen ärfde den,
Gudnå’s, han ärfde ej hans sinne.
Väl har han ännu stugan qvar;
Men icke liknar han sin far,
Mer än till namnet: Peter Persson.

Fri hets han vara, är dock träl
Af tusen meningar för dagen:
Jemt lefver han i bråk och gräl,
Vill stifta, men ej lyda, lagen.
Och missnöjd, böjd för skoj och skrål,
På en gång slösare och snål,
Så är den unge Peter Persson.

Hans dagsverk — sqvaller och förtal,
Men plogen låter han stå stilla;
För allt det stora är han sval,
Men het och häftig för det lilla.
Han skiftar färg som rotlös björk;
Men furuskogen står så mörk
Och skäms för unga Peter Persson.