Och så hon bad till hjelten söder från:
”Blif du mitt värn, min stolthet och min lycka,
Gif mig ditt svärd — hon bad — gif mig din son!”
Han kom, han kom, på segrens armar buren,
Och från den stunden Svea mer ej gret;
Ty eden höll han, eden heligt svuren,
Att lefva för sitt land och dö för det.
Då kommo de glada, de lyckliga åren
Med blommande skördar och leende frid,
Se’n först, efter Lützens hjelte i spåren,
Han lugnat en verld, uti segrande strid.
Då räckte vi handen åt bröder i vester
Att knyta med dem ett evärdeligt band,
Och Svear och Norrmän försoningens fester
Då firade gladt på sin vidgade strand.
Sitt jern räckte bergen åt härdande flamman
Ur ymniga schakt, till båd’ liar och svärd;
Och nordiska hafven, de flöto tillsamman
Med vågor, som lydiga krökte sin färd.
