Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Mer än halfva året är förflutet,
Vikingståget lider re’n åt slutet,
Träden knoppas nu på hemmets jord.
Mången moder, maka, brud der sitter,
Längtar, tänker: ”hafvets våg är bitter,
O men bittrare är hjertats saknad
Efter dem, som irra långt från nord!”

Hur de följa dem med sina tankar,
Se i hoppet re’n dem kasta ankar
Någon juniqväll i svenska skär.
”Gud, hvad glädje att dem se i hamnen,
Flyga mot dem med den öppna famnen!
Redan deras köl är vänd mot norden;
Snart, ack snart, de kunna vara här.”

Och med gynnsam fart, med svällda segel,
Skjuter ännu öfver vattnets spegel
Stolta skeppet. Solen har gått ned;
Men i vester moln sig bädda tunga,
Hafvet ser med roflust på de unga;
Det är mord uti dess blick, och stormen
Lurar lömsk i skepnad utaf fred.

Plötsligt rusar öfver oceanen
Vild, förfärlig, rytande orkanen,
Ser det hvita skeppet som en fläck;