Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/169

Mer än halfva året är förflutet,
Vikingståget lider re’n åt slutet,
Träden knoppas nu på hemmets jord.
Mången moder, maka, brud der sitter,
Längtar, tänker: ”hafvets våg är bitter,
O men bittrare är hjertats saknad
Efter dem, som irra långt från nord!”

Hur de följa dem med sina tankar,
Se i hoppet re’n dem kasta ankar
Någon juniqväll i svenska skär.
”Gud, hvad glädje att dem se i hamnen,
Flyga mot dem med den öppna famnen!
Redan deras köl är vänd mot norden;
Snart, ack snart, de kunna vara här.”

Och med gynnsam fart, med svällda segel,
Skjuter ännu öfver vattnets spegel
Stolta skeppet. Solen har gått ned;
Men i vester moln sig bädda tunga,
Hafvet ser med roflust på de unga;
Det är mord uti dess blick, och stormen
Lurar lömsk i skepnad utaf fred.

Plötsligt rusar öfver oceanen
Vild, förfärlig, rytande orkanen,
Ser det hvita skeppet som en fläck;