Den här sidan har korrekturlästs
Se ej dit, der kring den fyllda slupen
Hafvets odjur ur de dolda djupen
Resa sig och vädra efter rof!
Se då heldre, hur den hvita svanen[1]
Kommer skinande på oceanen,
Tar uppå sin lätta rygg de enda,
Ack de få, som hafvet ej begrof!
Hafvet sveper sina lik, begrafver
Sjelf de offer, som det slaktat hafver,
Täcker öfver dem sin blanka sköld;
Och i djupa dalar, höga kullar,
Det sin våg ånyo långsamt rullar,
Gömmer djupt för sol och vår och kärlek
Hjertan, isade af dödens köld.
Våren, sommarn kommit re’n till norden;
Aldrig komma mer till fosterjorden
Sönerna, dem Svea sände ut.
Hennes saknad, hennes sorg är bitter;
Och i kojor och i slott der sitter
Mången moder, mången brud och maka
Sänkt i tårar, dränkt i dem till slut.
- ↑ Namnet på det skepp, som, vid korvetten Carlskronas förolyckande 1846, upptog några af de skeppsbrutna.
