Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/179

Sent skall slockna minnet af den skara
Ädla, tappra, fosterländska män,
Som, på branten utaf landets fara,
Hade mod att det ännu försvara,
Hade kraft att resa det igen.
J, som sågen gamla Svithiod nära
Att för våldets nyck ett offer bli,
Och som svuren räddning åt dess ära!
Det är skönt en sådan ed att svära,
Skönast dock att hålla den, som J.

Krigets norrsken jagade hvarannan,
Klufna länder darrade af köld;
Och så kom en annan tid, en annan
Drott, med lagrar omkring Jofurspannan,
Segerns runor på sin blanka sköld.
Unga seklet nu fick vår omsider,
Bragder följde såsom blommor den;
Och de slätter, som i fordna tider
Dånet hört af Gustaf Adolfs strider,
Kände nu hans segerpsalm igen.

Värd en bättre lyras ton han vore
Han, som börjat nytt ett häfdens blad,
Han den aldrig glömde, han den store,
Som knöt bandet mellan oss och Nore, —
Ack! hans drapa ofta förr jag qvad.
J, som hört hur hans triumfvagn dånat,
J, som följt hans strålande standar,
J, som sett hur han sin tid förvånat,
Vittnen ännu, fast er hjessa grånat,
Hvad Carl Johan för oss alla var!