Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Vid hans namn hur sångmön alltid vingen
Lyfter mera lätt och mera fort! —
Detta snille, som såg djupt i tingen,
Detta hjerta, som var stängdt för ingen,
Denna själ, som tänkte endast stort.
Hvem är svensk och skulle icke gömma
Bilden af vår hädangångne drott?
Häfden snart skall rättvist honom dömma;
Vi, som älskat, kunne aldrig glömma,
Kunne nu välsigna honom blott.

Seklets nya hälft, än svept i dimma,
Norden kan med lugn till möte gå.
Vi ha sett dess morgonstjerna glimma, —
Denna stund är ej blott minnets timma,
Den är hoppets nyårsfest också.
Nya, skära, vakna sångens toner,
Helsande en ljusnad morgondag
Under honom, som med nordens throner
Ärfde kärlek utaf två nationer
Och till sanning gjorde Rätt och Lag.

Och vår framtid nya löften vunnit,
Löften, svurna uti templets famn;
Glädjeeldar ha på bergen brunnit,
Glädjetårar ha på kinden runnit
Vid det nya fursteparets namn.
Samma tafla, som vi fordom hade
Sett, när unga hjeltedottren kom
Och sin hand i kungasonens lade,
O hur dubbelt lycklige och glade
Samma tafla nu vi sågo om.