Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/184

Och hösten kom, men storm var i dess sköte,
Och hafvet kom, men vredgadt, dig till möte;
Det var med tvekan som det återgaf
Dig till din halfö, bar dig till — din graf.

Det är kring den vi stå med våra tårar,
Som heta regna på ditt unga stoft;
Det är kring den som nordens alla vårar,
Hvar efter annan, skola strö sin doft;
Det är ur den en ynglings skepnad träder
— En engels nu —, som lifvar och som gläder,
Som smälter hjertan, löser alla tvång,
Som sprider kärlek och som andas sång.

Men upp till den, som leder folkens öden,
Vid denna grift vi höja bönens röst:
Du lifvets herre, herre öfver döden,
Se ned till dem, som se till dig om tröst!
Här står en far, här står en mor, och sorgen
Har tung sig lägrat öfver kungaborgen,
I brödrakedjan har den skum sig satt,
Och i en systers hjerta är det natt.

Du tog till dig hvad mer till himlen hörde
Än till en jord, som fläckad är af brott:
Du hem till dig den lätta ande förde,
Som fyllt sitt värf och nu sin krona fått.