Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


”Han är ej mer, den unga, glada drotten”,
Så ljöd det in i skilda Mälarslotten,
Att tvenne hjertan krossa lika tungt,
Det ena gammalt och det andra ungt.

Ty hvem har sett, har känt, och kunde glömma
Den ljufva bild, som än emot oss ler?
I rosens doft, i blomsterlundens gömma,
Der nyss han sjöng, han sjunger aldrig mer.
Den rosen vissnat har i morgonstunden,
Af blixten härjad ligger blomsterlunden;
Det är ej mer i den som friden bor,
Det är i grafvens dystra, svarta chor.

Der var då slutet på den glada färden,
Din lustfärd, prins, utöfver land och våg.
Sin glans, sin tjusning bjöd dig södra verlden,
Mot nordens öar dock din längtan såg.
Hur magiskt gletscherna sitt skimmer strödde,
Hur fallen brusade, hur solen glödde,
Du vände ögat mot den sjö, de fjäll,
Der nordisk trohet reser sina tjäll.

Derute ock, i främlingarnas sinnen,
Din bild, en stjerna mellan molnen, satt;
Men, rik på hopp och rik på sköna minnen,
Du vände åter med din helsas skatt.