Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/193

Dessa strängar hade tystnat,
Grafven var som de så stum,
Men ur grafven växer lifvet,
Lifvet söker sig ett rum.
Här är rummet der han lefver,
Han som lefde bland oss förr;
Vår och sol, som bryta isar,
Spränga äfven grafvens dörr.

Vår och sol och flod, som brusar
Utför fjällen ner med makt,
Lunderna i all sin grönska,
Dalarne i all sin prakt,
Ax som blommar, bäck som hviskar,
Källans sorl och trastens slag,
Det är nordens jubelhelsning
Åt sin sångare i dag.

Ty i dag han kommit åter,
Hög och sann som förr han var,
Han, hvars rykte flög kring hafven,
Men hvars hjerta här var qvar.
Här var skaldens fordna Tempe,
Här hans dikters vagga stod,
Här föll elden i hans snille,
Blixten tände här hans mod.

Här han glada solhvarf lefvat,
Med sin Pindar, sin Homer,
För allt stort, som hjelten drömmer,
För allt skönt, som skalden ser.