Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/192

Skönt är broddens gröna löfte,
Men du träder tacksamt rörd,
Och med skatt af högre känslor,
Till den mogna gyllne skörd.

Ser du der, i skygd af träden,
Står i ett förklaradt sken
Skalden stödd emot sin harpa,
Harpan stödd mot runosten.
Det är sångaren af solen,
Lyss! han sjunger ännu den:
De ha begge varit borta,
Begge äro här igen.

Ser du hur han hjessan blottar,
Ödmjuk för den höges glans,
Ej på den, men kring sin harpa,
Har han fästat ärans krans.
Det är lönen för de toner
Hennes strängar skänkt en verld,
Ömma som Marias kärlek,
Flammande som Frithiofs svärd,

Starka som en storm från nordan,
Blida som ett aftonsus
Dansande i lätta vågor
På en flod af idel ljus,
Luftiga som Vetterns hägring,
Kraftiga som Vermlands fur,
Speglande det svenska hjertat,
Speglande en svensk natur.