J män och ynglingar från Norges dalar!
Det är till er jag har ett ord att säga,
Ett ord, som andra lagt på mina läppar,
Ett ord, som redan tagit form och färger
Och växt till handling under qvinnohänder.
J veten, qvinnan stiger sjelf ej fram
— Och minst den svenska mön — på mannatinget,
I hemmets trånga ring hon vet sin plats;
Men för allt ädelt, för allt stort, som rörs
I mannens bröst, i sonens och i brodrens,
För detta — ty hon vet också sin rätt —
För detta klappar hennes hjerta högt,
För detta spinner hon de gyllne trådar,
Om ock med osedd hand, till dagens väf,
För detta vakar nattens tysta flit
Och drar sitt strå till templet, som skall resas.
Så tänkte edra mödrar, edra systrar,
När de, från Christianias ädla stad,
Åt nordens ungdom delte ut baneren,
De tre med lyran, lagern och med korset,
Och med den krans, som allt till ett förbinder.
Sen här, jag bjuder er det fjerde nu,
Det fjerde nordiska studentbaneret,
Som minst bör saknas, der de andra skänktes.
Försmån det icke! Äfven det har anor:
