Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/203

Af sköna händer sömmad är dess duk,
Och gömda runor hviska genom purpurn:
”Af döttrarna i Yngves gamla stad
En minnets skänk åt Norges fria söner.”
O tagen mot den med det kärlekssinn’,
Som mäter gåfvan efter gifvarns mening!
Låt det som mast få följa er på våg
Och med er snäcka skjuta in i fjorden
Och landa se’n midt i er kungastad,
Att, mellan haf och fjäll, förbundets tecken
Må stråla gladt i edert hemlands färger.
Planteren det i denna skog af ungdom,
Som fattat djupt båd’ korsets hemlighet
Och lagerns gröna vink och lyrans toner,
Och har jemväl ett hjerta, kärnfriskt än,
För folkens helga sak, för nordens enhet,
Betecknad här af kransen, som ej vissnar.
Så, norske bröder, ha vi bytt standar,
Och dock vi kämpa under ett och samma:
Dess färg kan bryta sig mot ljusets flamma,
Men i sin hjertsköld blir det som det var.
Jag kallar ner välsignelse från ofvan
Till hvarje ädel idrott, då jag här
Med broderhand er räcker systergåfvan,
Som i sin topp Minervas fågel bär.