Men icke nu på blodbesköljda ängar
Jag lagrar skära vill till sångens krans;
Jag lånar blott en dag i aftonglans
Af Svante Sture åt min lyras strängar.
Du, som en forntid älskar, följ mig då
En qväll, när spiran hålls ännu af Sturen,
Till Sagas bygd, der fädrens högar stå,
Till gamla templet der med gråstens-muren!
När anden trycks af stundens sorl och tvång,
Då är det skönt till gudaminnen nalkas,
Då är det ljuft, vid Urdas brunn att svalkas
Och dricka kraft och glömska på en gång.
Det var en qväll i Svante Stures tid:
Än lyste sommarsolen varm och blid
På Fyris tempeltorn, de dubbla, höga,
Och blomman än ej slutit till sitt öga;
Ännu en moderskyss hon ville få
Af purpurläppar i det gyllne blå.
Från nyfälld skörd bar bonden hem sin skära,
Af år och mödor trött han lutad gick;
Men högrest var hans växt, och i hans blick
Satt än en skymt af odalmanna-ära
Och af det mod, som trotsat oförskräckt
Tyranners pilregn, under Engelbrekt.
Hans hustru följde, drifvande till tjällen
Sin boskap hem, från fädrens offerställen,
