Nu var det nedbrändt, jemnadt snart med jorden;
Qvar af det fordna stod en mur blott half.
Ack! Längese’n det gudahus var ramladt,
Der hela norden sig till offer samlat.
Der ljuset bröts mot guldsmidd pelargång; —
En sockenkyrka stod der, mörk och trång.
Och flydda voro re’n de gamle Gudar
Längs purpurbryggan, som till Valhall för,
Med sina Diar, sina tempelmör
Med blodad knif och hvita offerskrudar.
Men se, från fordna, re’n förglömda dar,
I aftonrodnan der stå ännu qvar,
Hur våren blommar och hur vintren snögar,
Det gamla minnets hvälfda ättehögar!
Som gudaberg de resa sig ur byn
Och famna himlen, stödja aftonskyn.
Allt byts och åldras, — de stå evigt unga,
Och lyror klinga der, och andar sjunga
Ett kämpaqväde ur den djupa mull,
Der odlarn glad sår ut de korn af gull.
Ja! ofta än plär honom öfverraska,
När plogens jern sitt stilla värf begynt,
En lerbrând urna, fylld med kämpens aska,
Med rostadt smycke och med vittradt mynt! —
Men främst af alla dock de trenne ligga,
Som folket vigt ât Odin, Thor och Frigga,
Der endast kungastoft har fått sin ro,
Och der, så framt du häfdens röst vill tro,
Man Domars bål och Alfs och Adils tände
Och mången annan drotts, hvars aska täcks
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/207
Den här sidan har korrekturlästs
199
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
