Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/208

Af gröna skölden, blandad med de sex,
Som konung Ingiald i sin vishet brände.
Hvad folktron ger åt Frigga, tillhör Frey,
En vänsäll drott, ett hedendomens mönster,
Som, när han årsäll dog, förbrändes ej,
Men lades i en hög med trenne fönster;
Dit sköts i trenne år se’n landets skatt,
Som om han lefvande derinne satt.
Och än i dag, när guldgul böljar rågen,
Som sjö för vind, står bonden glad i hågen
Vid skyln, som ryms i fyllda ladan ej,
Och hviskar tacksam: ”ännu lefver Frey.”

En sådan qväll i Svantes tid det var:
Re’n alla dagens vestanvindar tego,
Då uppför en af dessa högar stego
Två unge män, ett nordiskt tvillingpar.
Så snabbt, som elgen springer uppför bergen
Till frusen mossa, gömd af silfverfärgen,
Så ila de mot kungahögens topp:
Med örnens blick kring flod och dal de skåda,
Och sköna stå i aftonsoln de båda,
En dubbel bild af morgondagens hopp,
Två genier likt, som på ett grafhvalf stanna.
Den enes växt var ridderlig och hög,
Ur ljusblå ögat snillets ljungeld flög,
Men allvar satt på tjugeårig panna
Så lugnt, som solsken på en liljesäng,
Och blicken log, midt genom löjet sträng.
Af rosen ej hans hy var väfd och sippan,
Men på hans kind sig helsans purpur göt,