Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/210

Som adla landet, vattnande dess skörd;
Så stod der re’n ett vettenskapens tempel,
En fyrbåk tänd, i kraft af Sixti bref,
Och Svantes egen son der fostrad blef
Att ge åt andra ädlingar exempel;
Ty springer först en ädel kronhjort, — då
Straxt skogens högdjur lust att följa få.
Re’n trogna vänner från de första åren,
Här Sten och Gustaf njöto ungdomsvåren,
Hvars paradis så fort sig undanstjäl,
Och täflande i bokvett, kämpadater,
De voro främst bland modiga kamrater
Och alltid, sig emellan, lif och själ.
Från stadens qvalm, från böckerna och svärden,
Till lundens skugga, slättens gröna gärden,
Så gladt som lösta falkar flögo de,
Och ofta der till sina kransar togo
De samma blommor, hvilkas ögon logo
Tre seklar efteråt emot Linné.
Men helst ändå, när ledighet de fingo,
Till Yngves gamla offerhem de gingo
Och sågo ner på gråa Asatjäll
Ifrån en kungshög, såsom nu i qväll.
Så, när till ro de andra stjernor tåga
Och dimman höljer deras silfverskir,
Står tvillingstjernan qvar på fästets båga
Och lyser seglarn, tills det dager blir.

”Hur skönt — så Sturens röst till Gustaf ljöd —
Att än en gång från Odins hög få blicka
Och qvällens svalka i de nejder dricka,