Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/211

Der tappre fäder tömde ärans mjöd!
Ja, Gustaf! tjust jag lyss till fågelsången,
Som klingande bär dagens ljus farväl;
Jag hör den kanske nu för sista gången
Från dessa höjder, dyra för min själ.
I morgon re’n man skall oss begge skilja;
Jag reser — sådan är min faders vilja,
Som nyss med ilbud blifvit mig bekant —
Till Lubska rådet, såsom hans gesandt.
Att Danmark kufva, Johans välde bryta,
Han vill förbund med hansestaden knyta:
Mig följa fler af rådet. Hemming Gadd
Är, sjuttiårig, sjelf på resan stadd;
Ty krig predikar han ännu vid grafven
Och mot en lans han byter biskopsstafven. —
Dock vore väl för Sverge, om hvar man
Här tänkte svenskt och ärligt, såsom han;
Men hat och afund väpna spridda flockar. - -
Styrbiskop! högt på Fyris borg dig hvälf!
Ty erkebispen, Jakob Ulfsson, sjelf
Bär trolös hjessa under silfverlockar
Och trotsar i sitt tornbekrönta slott
Sin lagliga regent, sin valda drott.
Han åt min styfmor aflat ger, fru Märtha,
Som sjelf är dansk ej blott till börd, men hjerta,
Och skickar i en obevakad stund
Bort svenska kronan öfver Öresund. —
Du känner, Gustaf, ställningen i norden,
Du vet, hur Östersjön af kaparmorden
Är färgad blodig, vet, att kejsarns makt,
Att påfven sjelf förklarat oss i akt. -
Af folket, fast dess skördar äro knappa