Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/217

Och då, helt kort. — Ack, Gustaf! Hennes bild
Den skära, rena, fordom väl du kände,
Du hennes lekbror, hennes nära frände,
Och känna skall du än en dag, hur stor
Den själskraft är, som inom qvinnan bor.
Kristina vore värd en kungakrona,
Jag blott ett hjerta henne bjuda kan,
Och ej ens det jag ärnar vekligt skona,
Om pligten ber mig falla som en man.
Jag ärfver ej min faders makt, men valet
Skall vara fritt, och danska ättartalet,
Med Kristian re’n till fadrens arfving nämd,
Skall ej nå Sverges thron, men Sverges hämd. —
Ha, Kristian! Han, som bränner bönkapellen,
Som föregås af mord och följs af brand,
Som, född med blod uti sin knutna hand,
Nyss blodbesudlat snön på norska fjällen
Och vändt sig hitåt, se’n han sett sig mätt
På hufvudskallar af Sankt Olofs ätt, - -
Hvad! han, den djerfve, skulle våga sätta
Sankt Eriks krona på sin bödelsdrägt!
Nej! Om en Gud åt oss har utsett detta,
Han utser ock på nytt en Engelbrekt.

Vid dessa ord han plötsligt måste stanna,
Ljuft hänryckt af en sällsam glans, som göts
Liksom en gloria kring om Vasas panna
Och i en sol af klara strålar bröts.

Han stod förklarad, som en ande manad
Ur högen opp. Hans öga glänste skönt,