Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/218

Af majestät hans lockars guld var krönt,
Och i hans blick en framtid låg, nyss anad,
Nu verkliggjord. — Det var, som om han haft
En gudasyn och sjelf fått gudakraft.
Omkring hans väsen flöt en morgonljusning,
Elektrisk eld hans ådror genomgick.
Profetiskt skön han stod för vännens blick,
Som vid gestalten dröjde med förtjusning.

Men Sten sin vän i famnen hänryckt slöt
Och så sin undran och sin tystnad bröt:
”Se, solen sjunker! — Gustaf, snart vi skiljas;
Ännu en bön jag har. Låt den beviljas!
Du nämnde en gång om en sällsam dröm,
Som du en majnatt haft vid Mora stenar;
Nu, vid den vänskap, som oss två förenar,
Dess innehåll ej längre för mig göm!
Lyft hemlighetens slöja, som har legat
Kring den så länge! Säg, hvi du förtegat
En nattens syn, som, blott den blifvit nämd,
Har alltid gjort dig tankfull och förstämd?”

Lik solen, då ett strömoln henne skymmer,
Så Vasa, nyss så ljus, blef allvarsam,
När denna önskan han af Sten förnam.
Kring anletsdragen flög ett lätt bekymmer,
Likt korpens skuggbild i en sjö, som klar
Den svarte speglar, der förbi han far.
Men — ned på kullen de sig begge sätta,
Och Gustaf börjar så sin dröm berätta: