Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
213
MÖTET PÅ ODINS HÖG.

Med slöjan fälld en framtid för mig stod,
Men ack! dess färg var, äfven den, af blod.
Din fader Svante hade gått ur tiden,
Du tycktes sjelf ha stupat nyss i striden,
Och Kristian drog med härsmagt mot vårt land,
Med bödelsyxan i sin krönta hand.
Hvar borgport han med borgherrns hufvud prydde,
Och våra landsmän blödde eller flydde;
En sorgklädd qvinna blott — jag såg ej hvem —
Försvarte än de fega männers hem
Och mottog, lik en sköldmö, spjutens skurar,
När Svensken nedref sina egna murar.
Jag gret i drömmen, ty bestört jag såg
Hur man åt Kristian räckte stadens nycklar,
Jag såg i Birgers stad hans kröningståg,
Såg denna mildhet, som hans öga hycklar
Mot dem hans hjerta ärnar död och sorg,
Och galgar såg jag på hvart enda torg. —
Nu tycktes mig, att för att ge hans kröning
En större glans, en vildare försköning,
Man förde upp ett skådespel helt nytt
Uppå ett fält, med purpurtäcken prydt.
Jag såg tyrannen i ett fönster hvila
Framför en spetsgård med en blottad bila,
Och under bilan — Gud, hvad syn jag såg! —
Med gråa lockar vördnadsvärdt der låg
Ett hufvud böjdt, som blott för Sverges öden
Nu smärtan kände, eljest log i döden
Och bidade med lugn det slag, som höll,
Och säg på mig allvarligt, tills det — föll;
Men på min kind, på folkets häpna rader,
Till Kristians fönster opp, det stänkte blod,