Då ryste jag, kall som en marmorstod;
Det var min egen vördnadsvärde fader,
Som sökte mig ännu med stelnad blick,
Och i hvars blodström vadande jag gick.
Jag såg ej mer för bilorna, som blänkte
Vid bålets flammor, men min mor man sänkte
I fängslets djup; — det blef för ögat svart,
Och sjelf jag fördes bort, jag vet ej hvart.
Jag var ej svensk, ej dansk, — nej, ingendera —
Det var mig, som ett Sverge fans ej mera:
Stum gret jag på dess spillror utan hopp,
När hemsk jag vaknade ur drömmen opp.
Jag såg mig om, — de gråa minnesrika
Kungsstenar tolf, de stodo än sig lika,
Och vakteln slog, den ljumma midnattsstund,
Bland vårens knoppar utur närmsta lund,
Och ängens blommor vällukt till mig sände
Och sina stjernor himlahvalfvet tände:
Allt var så lugnt. Hvar fasa hade flytt.
Jag såg mot skyn, och somnade på nytt.
Då fördes jag af vänligt ljusa drömmar
Till gröna dalar mellan blåa fjäll,
Der lugnet stördes blott af silfverströmmar,
Som störtade med dån kring trefna tjäll.
Ett härdadt slägte under torftak bodde,
Näst på sin Gud, de på sig sjelfva trodde.
Och jorden, som de plöjde utan larm,
De värnade, med klubban på sin arm.
Det tycktes mig, att nu vid landets fara
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/222
Den här sidan har korrekturlästs
214
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
