I dessa nejder väpnades en skara,
Som, likt en ström, från bergen hvälfde ned:
En yngling irrar kring i deras dalar,
Han väcker dem, han ber, han öfvertalar,
Och honom gladt de följa, led för led.
Men han, som tröskat nyss på deras logar
Och fridlös sökt ett skjul i träsk, i skogar,
Han ryckte spiran ur tyrannens hand
Och räddade sitt arma fosterland. —
Och bäst jag nu mig gladde öfver freden,
Då såg jag komma, sväfvande på heden,
Af krönta skuggor fram ett kungligt tåg
Och stadna midt för stenen, der jag låg.
Högtidligt, tyst de syntes mig betrakta,
Men vid min tinning rörde de helt sakta,
En gyllne krona satte de derpå
Och gingo så tillbaka, två och två.
Och kronan lyste uti skön förgyllning
Mot morgonsolen, och i samma stund
Blef fullt med folk kring ängens vida rund,
Som högljudt ropte: ”mottag Sverges hyllning!”
Men just, när nu jag skulle gå min ed,
På nytt jag såg min fader under bilan,
Hans gråa hufvud än en gång föll ned; —
Då väcktes jag af morgonen ur hvilan.
Så var den syn, som jag i natten drömt
Och som jag djupt inom mitt hjerta gömt.
Jag höll den tyst. Det syntes mig förmätet
Att drömma blott om kungamajestätet,
Och skonas borde stundens ljusa drag
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/223
Den här sidan har korrekturlästs
215
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
