Vid Breitenfeld var redan slaget vunnet:
I Gustafs hand låg Würzburgs rika skatt,
Och Bäjerns drott vid Tillys dödsbädd satt
Och gret sitt hopp, med hjeltens lif försvunnet.
Men läsande i stjernors gyllne blad
Om blodig seger, Wallenstein re’n smider
De tunga viggar, — och till nya strider
Drar svenske kungen nu mot Sachsen glad.
Han hinner Erfurt: O hvem möter der?
Hvem hviskar kärlek så på krigets stränder?
Hvem trycker så de pantsartunga händer?
Det sorgens engel, Gustafs maka är.
Som skyn i regn, i gråt vill hjertat brista
Och tåren skymmer ögats himlar blå;
En hemlig aning säger bägge två,
Att detta korta afsked är det sista.
I rådets hand nu Gustaf rörd befaller
Sin ädla drottning: ”vörden hennes bud!
Med hennes blanden eder bön till Gud,
Och skydden henne troget, om jag faller!
_____________
- ↑ Belönt af Svenska Akademien 1833.
