Förr eller sent vi återse hvarann,
Mig döden vinkar — eller segerfesten.
Farväl, farväl!” Han flög på ystra hästen,
Såg än en gång tillbaka, och försvann.
Försmältande i gråt Maria vill
Ännu en gång sin hjeltes hand få trycka,
Och ropar: ”döden sjelf förmår ej rycka
Från mig hans hjerta; mig, mig hör det till.
Men folket föll på sina knän till jorden
Och bad en bön för kungens dyra lif:
”O himmel, kraft åt ljusets kämpar gif!
Gif seger åt guldkonungen från norden!”
Thüringerwald ger dån af svenska led,
På dem allvarlig skogen blickar ned,
Och skog, som män, af äkta nordisk kärna.
Tyst framför hären Gustaf Adolf red
Och vid hans sida Axel Oxenstjerna.
Så följas, natt och dag, de tvenne fram,
Det var som kronan fastväxt vid sin stam;
Dem störa ingen törs på segerfärden.
Och hvad de talte ingen själ förnam,
Men ljus och frihet gällde det för verlden.
