De begge härar re’n till hvila gått:
Sin vallmoånga sömnens ande sått,
Mot vän och ovän lika gifmildt blid, -
Och begge två nu drömma blott om frid.
Förvånad nattens stilla skugga ser,
Hur mången vild kroat försonad ler,
Der nöjd han ligger vid ett fläckadt svärd,
Med kalla skölden till sin hufvudgärd,
Och mången ärrig, krutbesprängd Vallon
Der sofver lutad mot en stum kanon,
Som fredlig kudde nu åt hvilan är,
Fast dödens kula i sitt sköt han bär.
Men månget öga nu i denna stund
Helt säkert sofver ut sin sista blund,
Och mången kämpe från den kalla nord
Har natt för sista gången ofvan jord.
Valkyrian rider kring och väljer ut
Af offer tusental i hvar minut.
Allt hvilar. Vakten sjelf vid månget tält
Har ögonlocken nyss af trötthet fällt.
Det är en tystnad, som för domedag,
Det är ju natten före Lützens slag!
Men Wallenstein med vaken örneblick
Uti sitt läger tyst bland tysta gick,
Och ordnade med lugn, som blixtens Gud,
De åskor, som slå ned uppå hans bud.
Ej ryms en bön uti hans stolta själ;
Att frukta himlen, tror han sig för väl.
Och vill han ställa om en stjernas lopp,
Titaniskt djerf han vältar berg dit opp.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/230
Den här sidan har korrekturlästs
222
GUSTAF ADOLF VID LÜTZEN.
