Steg Herren sjelf med svärd och båga ner
Ur molnens bädd att honom slå, — hvad mer!
Han vågar striden, lyst af sin planet,
Och kan han då ej sjelf bli Gud — hvem vet?
Den gamle haft sin spira länge nog,
Tänk, om nu Friedland henne öfvertog!
Hvad mindre kan han vinna med sitt svärd
Än gudavälde i en lumpen verld?
I morgon först ett majestät af snö
Skall smältas ner. Nordlejonet må dö! —
Så grubblar han och ingen hvila får;
Men uret tolf i Lützens kyrktorn slår.
”Tänd Lützens stad i gryningen! — han bjöd —
Jag vill se morgonrodnan dubbelt röd.
Jag tänder solen sjelf hvad stund jag vill;
Men nu, tills jag befaller, natt blir still!” —
Och natten lydde. Wallenstein skred opp,
Sjelf dyster som en natt, till kullens topp,
Der mellanåt hans stumme astrolog
Mot stjernorna i midnattsmörkret såg,
Att spörja dem, i fall det blefve klart,
Om Pappenheim ej skulle komma snart. - - -
Men Gustaf Adolf bland de trogna leder
I heligt allvar bidar stridens lek;
— Så, när ett åskmoln sig i rymden breder,
Dess viggar väntas af en reslig ek. —
