Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
227
GUSTAF ADOLF VID LÜTZEN.

En ljusets riddarvakt.
På högra flygeln kungen stod
Att lifva blåa gossars mod.

När nu de öppnat sina led,
Och han med hjertlig blick,
Med vänlig helsning, fram der red,
Ny eld hvar kämpe fick.
Han var så ödmjuk, var så stor!
Hvart hjerta honom trohet svor.

”I dag på vårt besvär blir slut,
Friskt mod!” så ropar han.
Den gamla lösen delas ut,
Dock spörja de hvarann:
”Hvi snafvar kungens hvita häst?
Nå, Gud allena vet det bäst.”

Bort med all oro och all sorg!
Nu alla, man till bön!
”Vår Gud är oss en väldig borg”,
Den psalmen klingar skön.
Och så på ärans blanka stråt,
Och tätt i kungens spår, — framåt!