Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
234
ITALIA.

Hur mången runa Tiden skar,
Den har ej hennes panna frätt;
Till smink hon morgonrodnan har
Och soln till bröstbukett.

Kring henne ler en lagerskog
Med vinlöfskransar rikt behängd,
Och marken, rörd af ingen plog,
Ger skördar der i mängd.
Granaten, mandeln blommar der,
Och oljoträdet drar sin must,
Och drufvan kokar sina bär
På evig solskenskust.

Af söderns strålar purpurstänkt,
Begjutet nyss af daggens bad,
Sitt gyllne klot orangen hängt
Bland dunkelgröna blad.
Sitt bord naturen dukar fram
Med mullbär och johannisbröd,
Och lutad emot piniens stam
Står oleandern röd.

Der falla löfven aldrig af,
Ej frukt är der från blomma skild,
Och mais-skörd vaggar som ett haf,
Och cactus växer vild.
Der öfvervintra sommarbin
I myrtenlundars varma sus,
Och jorden dricker solens vin
Uti ett evigt rus.