Och natten blickar med tusen stjernor
På marmortempel, på kolonnader,
Och i hvart fönster stå ömma tärnor
Och lyss på älskares serenader.
Vesuv! med hurtiga reskamrater
Din glödspets än jag en gång beträder;
Med brända fötter, med svedda kläder,
Vi koka qvällsvard uti din krater.
Hur vred du sjuder, hur snabb du mördar!
Du gråter eld — och i aska qväfves
Den glada slätten med folk och skördar,
Och städer söker man se’n förgäfves.
Så, fantasi! du mig ofta låter
Få lefva om alla rika stunder;
Till konstens hem, till naturens under,
Du i en blink mig förflyttar åter.
De nakna fälten, den frusna heden,
I rosor klär du och hyacinter,
Du trollar åter ett flyktadt Eden,
Och ger mig Rom midt i nordens vinter.
Blif qvar, blif hos mig! Se, slägter falla
Som löf, och tiden än kyler, bränner,
Och våra fröjder och våra vänner
De blekna, dö, och förändras alla;
Men dina bilder stå evigt unga,
Och sång och kärlek dö ingendera.
Att kunna älska och kunna sjunga
Och minnas se’n, — hvad begär jag mera?
