Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
247
MINNETS FANTASI.

Och natten blickar med tusen stjernor
På marmortempel, på kolonnader,
Och i hvart fönster stå ömma tärnor
Och lyss på älskares serenader.

Vesuv! med hurtiga reskamrater
Din glödspets än jag en gång beträder;
Med brända fötter, med svedda kläder,
Vi koka qvällsvard uti din krater.
Hur vred du sjuder, hur snabb du mördar!
Du gråter eld — och i aska qväfves
Den glada slätten med folk och skördar,
Och städer söker man se’n förgäfves.

Så, fantasi! du mig ofta låter
Få lefva om alla rika stunder;
Till konstens hem, till naturens under,
Du i en blink mig förflyttar åter.
De nakna fälten, den frusna heden,
I rosor klär du och hyacinter,
Du trollar åter ett flyktadt Eden,
Och ger mig Rom midt i nordens vinter.

Blif qvar, blif hos mig! Se, slägter falla
Som löf, och tiden än kyler, bränner,
Och våra fröjder och våra vänner
De blekna, dö, och förändras alla;
Men dina bilder stå evigt unga,
Och sång och kärlek dö ingendera.
Att kunna älska och kunna sjunga
Och minnas se’n, — hvad begär jag mera?