Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
253
STRÖDDA DIKTER. II.
TIGGAREN I ROM.




Hvem vågar sig ut på torntakets spets?
Hvem är att tända kupolen tillreds?

Först tage han aflat och Herrans bröd;
Till möte går han en hotande död.

Men tänder han korset, och slår sig ihjäl,
Tar kyrkan moderligt vård om hans själ.”

Så talar en sysslande klosterprest
l Rom, vid Sankt Petri och Pauli fest.

Och svaret dröjer. Då träder der fram
En gubbe och bringar de unga på skam.

”Låt ungdomen lefva! — han säger — mot den
Ler lifvct i varmaste färger än;

Men mig är det bleknadt. Hvad fäster mig qvar?
En hund är det enda. jag äger och har.

Väl tycks jag er skröplig och gammal och grå,
Nog tänder i qväll jag kupolen ändå.”

Så sagdt. Till Lorenzokapellet han går,
Gör bot och gör bikt, och sin aflat får.