Den här sidan har korrekturlästs
259
NORDMÖN I SÖDER.
Fjällarnas barn, min vagga ju stod
Högt upp i verldens yttersta hörn:
Norrsken så hemskt der glimma i blod,
Ute på rof gå varglo och björn.
Sydliga, jord! du annat mig gaf,
Här har jag lefvat, der blir min graf.
Purprade skyar! Solgudens spann!
Båden J redan afskedets dag?
Näktergal! du, hvars sång nyss försvann,
Hör jag då aldrig mer dina slag?
Tyst, än en ton — den sista! — farväl!
Minne! blott du kan trösta min själ.
