Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
268
PÅ HAFVET.

För lärkornas röst
Du hör ej de stormar, som slita dess bröst;
Du hör, för sefirerna ljumma,
Ej böljor, som skumma.

Men Ljuset, din far,
Ibland henne tröstar, — straxt pannan blir klar:
Allt stillare tårarna flyta,
Hon lugnar sin yta;

Och seglen från mast
Då refvas, och vindarna tystna i hast,
Och hafvet blott ligger och tänker
På solen, som blänker.

Jag älskar dig, haf!
Du skönhetens vagga, du åldrarnas graf!
Hvar oro i djupet du sköljer,
Jag gerna dig följer.

Omätlig du står,
Fast sjelf blott i skapelsens öga en tår;
Och stjernan och solen du speglar
Och jullen, som seglar.

Hvad minst är, hvad störst,
För allt har du bilder; — du läskar min törst,
Du gungar till sömns hvarje smärta,
Du svalkar mitt hjerta.