Den här sidan har korrekturlästs
I en trädgård vid Sankt Gallen,
Nära Goldachs klara våg,
Utsträckt under lindens skugga
Nyss en vandrare man såg.
Hjessan dignande af trötthet,
Kinden sådd med dödens färg; —
Ögat, slocknande och dystert,
Stirrar mot Sankt Gallens berg.
Långt och länge har han irrat,
Ingen vän till sitt försvar,
Knapt ett tak till skjul han funnit, —
Och han förr en krona bar!
Förr han städer ägt och riken,
Nu ej egen hufvudgärd,
Ringa främling, hånad, gäckad,
Snäst af sämsta värdshusvärd.
Svarta skuggor honom jaga,
Vålnader från Stockholms slott, —
Vexla om med bilder ljufva
Uti guld och himmelsblått.
