Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23
SONETT-KRANS.
II.
Skön lyste solen genom templets ruta,
Och alla blommor doftade i lunden,
Och vinden sjelf, af andakt liksom bunden,
Till orgelns toner tycktes örat luta;
Men Herden, som ej lammen vill förskjuta,
Såg in i templet, såg, i denna stunden,
De hvita tärnor invid altarrunden
Sin krans af liljor omkring korset sluta.
Och när de vände om, med ögat tåradt,
Med uttryck, som ej jordisk pensel målar,
Och sågo opp mot hvalfvets sol, den höga;
Då blef mitt hjerta evigt genombåradt,
Ty i min själ föll en af dessa strålar,
Föll, återbruten, utur Emmas öga.
