Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
33
SONETT-KRANS.
XII.
Förr’n jorden jag mot hafvet gick att byta,
Jag tänkte: ännu fins en vän i verlden.
Jag gick till linden: ”skänk till sista färden
Mig du ett blad, jag vill ett vissnadt bryta”.
Då såg jag ett, som hang med gulnad yta;
Det var ej löf, o nej, men afskedsgärden
Från Emmas hand. ”Din sorg — så skref hon — bär den,
”Och sky den kust, der falska vågor ryta!
”Mins utan vrede, mins den bleka bruden,
”Som, vigd vid sorgen, skall i hast förtyna,
”Mins tvungna dottren, den till offer dömda!
”Men när jag kläds till brud i rätta skruden,
”Och bäddas godt på vinterns hvita dyna,
”Då — icke förr, men då — sök opp den gömda!”
