Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32
SONETT-KRANS.
XI.
Du gaf mig, haf, åt jordens famn tillbaka,
Tag nu mig åter i din trogna bölja!
I den, som djupast är, der vill jag skölja
Mitt hjertas sorg, der vill jag hvilan smaka,
Der vill jag stoftet af min ande skaka,
Och på din botten mig för solen dölja;
Med en af dina döttrar vill jag följa,
Ty Emma, Emma är en annans maka.
Du ler, du rörs ej af min sorg, och vinden
Du skickat bort att storma i det hafvet,
Som grundlöst svallar i mitt eget hjerta.
Förr bröt det ut i floder utför kinden,
Nu är det stelnadt. Hoppet är begrafvet,
Och djupt är du, — men djupare min smärta.
