Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
35
SONETT-KRANS.
XIV.
En sällsam glans jag såg i qvällens timma,
Ett ljus, som tycktes utur solen flöda,
Men solen sjönk i skyar purpurröda,
Och slocknad snart var ock dess sista strimma.
Dock fortfor ljuset att omkring mig glimma,
Det tog ett anlet, fattligt utan möda: —
Mitt hjerta ville tjusas, ville blöda,
Jag kunde Emmas anletsdrag förnimma.
I krans af strålar hon på guldmoln sänkte
Sig ned, och stod förklarad vid min sida,
Och än en blick af salighet mig skänkte.
”Jag vet — hon sade — hvad du haft att lida
”Jag vet, på mig hur kärleksfull du tänkte,
”I himlen är jag, — der jag vill dig bida”.
