Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36
SONETT-KRANS.
XV.
Haf tack, o lif, för alla fröjder njutna
Från dagens morgon intill sena qvällen,
För alla minnen från min barndoms ställen,
För alla rosor, alla lagrar brutna!
För mina ögon, öppnade och slutna, —
För solens lågor och för stjernepellen,
För luft och våg, för skogarna, för fjällen! —
Haf tack ock sist för alla tårar gjutna!
Men ett det är, hvarför jag mest dig prisar:
Att, genom ljufva, genom bittra öden,
Du mig en glimt af högre verldar visar;
Ty eld du blåser opp ur släckta glöden,
Och värmer än på samma gång du isar:
Din slöja blott, och annat ej, är döden.
