Hur ofta, lyftad öfver molnens kretsar,
Han såg framför sig Henrik af Béarn,
Som sjelf på samma klippors djerfva spetsar
Förr hade sprungit, hade lekt som barn!
Det var, som efter nu trehundra åren
Han vinkats af hans bild och följt den uti spåren.
Men steg han ner i dal’n, som honom födde,
Och såg dess rosor, plockade dess bär,
Hans öga svärmade, hans kinder glödde,
Man kunde se, att han var trångbodd der.
Vid flodens brus han tankfull gick: dess vågor
Blott eldade hans törst att dricka ärans lågor.
En dag, när dalens väggar voro prydda
Med höstens drufvor, mognade hans själ:
Beslutsam steg han ur sin faders hydda
Med stora tankar i ett stumt farväl;
Och så med Gud han nu begynte färden;
Bakom låg hyddan snart, framför låg hela verlden.
O sångmö! Följ ej nu i stridens lekar
Den unge krigarn för hvart steg, han går;
Men flytta sången under nordens ekar,
Till Sveas fjäll, och säg, hur blef han vår!
Far fort att sjunga i de enkla toner,
Tills upp du honom lyft på nordens högsta throner!
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/66
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
