Der satt, af ära höljd, på nordens throner
I qvällen nyss en grånad jubeldrott:
Hans lif en hjeltedikt; men ej i toner
Den dikten sjungen var, i bragder blott.
Med kraft, som floden, bröt han sjelf sin bana,
Och manteln, som han bar, var segerns purpurfana.
Han var ej född bland oss. Vid våra stränder
— De gråstens-öar — ej hans vagga stod.
Han kom från vårens, kom från solens länder
Med blixt i ögat, lågor i sitt blod.
Der Adour ses sin våg kring rosor tömma,
Der hade barnet lekt och gossen börjat drömma.
Der njöt han tidigt underbara skatten
Af Mohrers saga, klädd i silfverskir;
Såg kämpaskuggor skymtande i natten,
Ung Roland, Alarik och Clodomir;
Och hvart han såg ur faderliga tjället,
Der låg en borgruin och nickade från fjället.
En varm natur, en krans af skog och strömmar,
Och stolta fjäll vid himlarandens bryn,
Det var hans barndoms sköna verld. Hans drömmar
Med rådjur klättrade i kapp mot skyn,
Och lånte se’n af molnens konung vingar
Att stiga högre än, — mot solens gyllne ringar.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/65
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
