Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/72

Dock — ej till sjös, till lands du bör dig rusta,
Du härdade, du svenska krigarstam!
Ty fylld är än ej verlds-eröfrarns lusta,
Fast solen skyms af hans triumfers dam.
Än vid hans fot ett rum fins för vasaller:
Det rummet ämnas oss — så vredgad han befaller.

Men drag ditt kyller, dina yxor slipa,
Och stöp dig kulor af vårt bästa jern!
Och lär Europa än en gång begripa,
Att nordens halfö är de frias värn;
Att, förr’n hon säljer sig, hon sjunka skulle,
Och dugde aldrig än åt kejsarskepp till julle.

Se dessa fält, der störste Vasasonen
Sitt hjertblod tömde till sin tros försvar!
Det fins inunder solen, under månen,
Ej valplats skönare, än der du har.
Så gack och gör ditt lärospån med svärdet!
Dig Bernadotte för an. O nej! Carl Johan är det.

Men — tysta strider i ett hjeltesinne,
Dem ingen räkna, ingen skåda får!
Är nu, O prins, den svåra stunden inne?
Är det mot Galliens örnar, som du går?
Nej! mot förtryckarn af dess fria välde
I folkens främsta led du dig och Sverge ställde.