Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Ej mot din moders barm, men mot giganten,
Som ville herrska öfver jord och haf,
Som, sjelf sig nog, försmådde bundsförvandten,
När denne vägrade att vara slaf;
Som såg i dig blott fordne undersåten,
Mot honom stridde du, mot våldsherrn, mot despoten.

Sjelf hade han de sköna löften svikit,
Som förr J svurit vid förbrödradt svärd;
Sjelf hade han ut ur sin bana vikit
Och ryckte med sig en förtrampad verld;
Men verlden reste sig invid din sida,
Och gick, med samladt mod, på lif och död att strida.

En jättestrid! Du sett den svenska hären,
Germania! åter, känt igen dess börd.
Vid Dennewitz och Leipzig och Grossbeeren
Du räknat lagrar till dess segerskörd.
Åt hämnaren af våldets oförrätter
Res opp en minnessten, en ny, på Lützens slätter!

Hans svenska hjerta hade hållit profvet,
Och nu Europas lugn blef stridens lön;
Ty kejsarörnen släppte harmsen rofvet
Och sträckte flygten emot vilda ön.
Midt i en ocean förbrann han sedan,
Flög öfver den en gång, men var då aska redan.