Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/77

Det var blott frid, man i hans närhet rönte,
Det var blott kärlek. Gammal, liksom ung,
Vid första blicken på den ärekrönte,
Bekände genast: ”Han är född till kung!
Se hur Behagen smyga der i fjätet
Af Styrkan! Se hur sant, hur medfödt majestätet!”

När molnen skocka sig på denna panna,
Hvem darrar ej för deras vreda hot?
Förmätne ovän! dristar du att stanna,
När detta öga hvälfver mörkt sitt klot?
Men låt blott stormen höra upp att brusa,
Hvem kan, som han, med röst, med blick, gestalt förtjusa?

Du vill, att jag skall bildens skuggor minnas
Och samla äfven dem i sångens ljud;
Hvarför dem samla? Erkänn att de finnas!
Jag sjunger ju en kung och ej en Gud.
Jag samlar af en stor, en hädangången,
De ljusa strålars krans. I ljuset lefver Sången.

Var sjelf han döfvad af sin äras ånga
Och lätt berusad af sitt ryktes pris,
Var någon gång, att hopens bifall fånga,
Han endast god, när han bort vara vis;
I dessa skuggor O hur liten svärta!
Hvarhelst de kommo från, men aldrig från hans hjerta.