Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Två gamla riken stodo nu som unga
Kring älskad drott, hvars kungaätt var ny;
Och inga åskor hördes mera ljunga,
Och inga stormar hördes mera gny.
På nytt gick krigarn lutad emot plogen,
Och yxans friska hugg ljöd gladt, som förr, i skogen.

Och fädrens Gud man gick sitt lof att bära
Med nya harpors tempelvigda psalm;
Ty odlarn lät han sina tegar skära,
Och grufvan bjöd han sända upp sin malm:
Och flitens bin sin honung idogt sögo,
Och handelns svanor fritt kring vida hafven flögo.

Ur fulla lungor norden nu fick andas,
Och helsa in i hvarje åder flöt:
Det var en nyväckt dag, man nu såg randas,
Det var ett tidehvarf, hvars vår sig knöt
Med skördars löfte och med blommors knoppning,
Med minnenas triumf och kärlekens förhoppning.

Sig stormen hade lagt, som skakat jorden,
Och glädje flägtade ur berg och dal.
Med vördnad såg man upp till gamla norden,
Der segerns höfding satt i kungasal
Med välbekanta svärdet vid sin sida:
Det var ej draget mer, det sof uti sin slida.