Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/79

Sjelf vuxen opp en man ur folkets sköte,
Han ”folkets kärlek till belöning” fick:
Hvem mins ej allas glädje vid hans möte?
Hvem mins ej krigarns jubel vid hans blick?
Elektriskt fattad, kände man sig tvungen
Att dyrka som en far, att älska ”gamle kungen.”

Man kände mer och mer hur väl han ville,
Hur tyngd af frukter var hans rika höst,
Hur råd han sökte hos sitt ljusa snille,
Och tog beslutet ur sitt varma bröst.
Det svek ej honom. Aldrig var han sviken,
När det gick hvar man väl uti hans båda riken.

Det var den tack, som helst han ville skörda;
Och fann han stundom nordens jordmån kall
Och sina böner icke alltid hörda
Och brodden härjad under stormens svall;
Förlåta kunde han, men agg ej gömma,
Och minnets store son var störst uti att — glömma.

O sjungen det, J efterverldens skalder,
O sjungen: ”han var stark och han var mild!
Och du, som högg oss Thor och högg oss Balder,
Förena begge i din nästa bild,
När trogna marmorn i förvar skall taga
Carl Johans hjeltedikt, Carl Johans kungasaga!