Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Satt så den Gamle in i sena åren
Och såg med trygghet emot tiden fram,
Och såg med fröjd uppå den nya våren,
Som sköt i blommor ur hans hjeltestam.
Med fadersstolthet och med glädjetårar
Han nordens framtid såg — den skönaste af vårar:
Såg mogen Kraft vid sidan af Behagen
På thronens närmsta steg, och deromkring
En blomsterkedja utaf Hoppet dragen,
En glada löftens unga syskonring; —
Och mången krans han af den friska våren
Såg räckt de glesnande, de silfverhvita håren.
Så, efter än ett jubelår af fröjder,
För honom åren lycktade sitt tal.
Nu öfver lifvets purpurklädda höjder
Sig lade skuggorna ur dödens dal.
Han såg dem komma, kände ögat brista,
Hans ord ej hördes mer; men Oscar var det sista.
