Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
På spetsen af ensliga klippans topp
Jag sitter, när solen går opp.
Der är jag den närmast: i strålarnas bad
Jag stärker mig modig och glad.
Jag vingarna hvilat, jag njöt min ro,
Nu hvässer jag åter min klo.
Jag spanar det stora, och lemnar allt smått,
Så höfves det fåglarnes drott.
Med undrande fruktan mitt folk mig ser,
Jag tager långt mer än jag ger:
Med skogarnas åbor jag matar mitt mod,
Och dricker ej vatten, men blod.
I rymderna sväfvar jag stolt och fri,
Ve den, mig vill flyga förbi!
Jag hugger mitt byte och för till mitt tjäll
I muren af skrofliga fjäll.
Olympen jag minnes från fordomtid,
Allherrskaren kännes mig vid;
Jag burit hans blixtar i ljungande prakt,
Jag satt på hans spira som vakt.
