Den här sidan har korrekturlästs
För glansen, som jag fordom bar,
Jag nu på en gång afsky har
Och likväl kärlek hyser;
I smyg jag gömmer hvad jag tar,
Och stjäl allt hvad som lyser.
Men ser jag krigets hvita tält
Och ser jag blodets röda fält,
Der lif och död stå profven;
Jag flaxar vild, jag skriar gällt,
Och tar min del i rofven.
Der slår jag ner, i rök af krut,
Och hackar alla ögon ut,
Som än ha glans i döden:
Jag hade sagt dem det förut,
Jag vet ju menskors öden.
Mig sjelf en gammal sägen spår,
Att, blir jag en gång hundra år,
Då nalkas min försoning, —
Och, badande i glans, jag går
Med sång till Gudars boning.[1]
- ↑ ”En sägen är gängse, att korpen ej kan slå klong förr än han är hundrade år gammal. Dess skrik är eljest ett sträft krak, krak eller kruck, kruck.” Nilsson.
