Sida:B E Hildebrand, Minnespenningar öfver enskilda (1860).djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


STEN GUSTAFSSON STURE.) Bihföre.stcwdare i Sveru/e 1471—1491 och 1501—1503; Riddare. Död d. 13 Dec. 1503. Åts. 8TEN0 STVRE SEN. ADMINISTR. REGNl. Bröst- bilden, v. s., i prydlig drägt med pelsbräinad mantel. — Nederst: i. c. n. Frans. 39. GVSTAVI EQ. AVR. ET SEN. F. E. 1471. PACTVM C.XIL!.R. 1483. WlBUliG. LIEERAT. 1495. IVA- NOGR. CAPTVM 1496. MVN^S RESIGN. 1497. ITERVM E. 1501. M. 1503. Diam. 11 lin. (8 storl.). Grav. af J. C. Hedlinger fVir den af honom började och af Dan. Fehrnian fortsatta serien af minnespen- ningar öfver Sveriges Regenter. Se ofvanf. p. 1. (St. på K. Myn- tet). Till förklaring af Fränsidans inskrift behöfver endast anföras att F. betyder '"lilius", E. "electus" och M. "inortmis". — K. Mk. i bronz; B-n i silfver i nämnda serie. Sten Stm-e den äldre, son af Riksrådet, Riddaren Gustaf Anunds- son Sture till Räfsnäs m. m., förde tre sjöblad i sitt vapen. Sedan han tappert och troget bistått sin morbroder Konung Carl Knutsson i kampen för fäderneslandets sjelfständighet, blef han efter Carls död vald till Riksföreståndare (1471), Han slog samma ar Konung Chri- stiern l:s starka^ här pa Brunkeberg vid Stockholm; förjagade Rys- sarne ur Finland och fihföljde dem in i deras eget land, samt till- bakavisade under 26 är Danska Konungarnes bemödande att komma till väldet öfver Sverige. Oenighet med Rådet nödgade honom dock slutligen (1497) att vika för Konung Hans, som redan i 14 år, på grund af Calmar recess, till namnet varit Sveriges Konung. Fyra år senare återvald till Riksfiirestandare fiirjagade Hr Sten åter Dan- skarne och styrde fäderneslandet till sin död. Till de å minnespen- ningen anförda uppgifter hade förtjent tilläggas, att under hans re- geringstid Upsala Universitet stiftades och boktryckerikonsten i vårt land infiirdes. '} Ehuru de tre Sluiarne med iiJira nog kongliij; makt förde riksstyrelsen, upphörde de aldrig att vara Svenska privalniäii. JJe luiiuicspeuiiiiigar, som öfver dem i en se- nare tid blifvit slagna, böra således ieke liiir saknas. Deras priiglade mjiit till- höra deremot Sveriges allmiinna mynthistoria, likasom den utförliga skildringen af deras lefnad och verksamhet måste sökas i vär rikshistoria.